Oense med publiken

Under söndagens föreställning av "I väntan på Godot" kändes det som att en stor del av publiken var där för att titta på Mikael Persbrandt.

Och det är något fint i tanken att folk ena stunden ser "Beck" och i nästa "I väntan på Godot".

Men.

Jag kanske är en dammig kulturkofta som inget förstår.

Men, under en stor del av föreställningen kändes det som att stora delar av publiken såg en helt annan föreställning än jag. De skrattade och skrattade och skrattade. Men inte på samma ställen som jag. De skrattade även när det var sorgligt. Var gång jag blev indragen i Vladimir och Estragons öde började övriga publiken vråla av skratt, och förtrollningen bröts.

Ska jag gå efter publikens reaktioner går det en rak linje mellan Vladimir & Estragon och buskiskungarna Stefan & Krister.

Och det gjorde min egen kväll lite tristare.