Dagens låt.

Nej, jag är inte ironisk.

Jag vet inte vad jag ska skylla på. Att jag är lycklig kanske? Fast, den är ju inte så glad...

Hmm.

Hmm

Göran Hägg och Stig Malm uttalar sig om Michael Jacksons musikaliska storhet.

Hmm.

Det här med rätt person på rätt plats...

Bort med amatörer, snälla!

Det har sagts förut, av Calle Norlén i både en krönika och i "Spanarna". (Och säkert andra, det är en öppen dörr, jag veeet.)

Men.

Ge mig ett proffs för bövelen!!!

Kan vi inte komma överens om att bara släppa fram icke-proffs som radioprogramledare i "Sommar" och dylikt? Där har det sin charm, ja, är bärande för hela idén att en del är nervösa och stakar sig. Inte i "Meny". "Meny" – ett program jag inte trodde kunde bli taffligare och mindre inspirerande... (Och det är iofs ganska imponerande med tanke på ämnet.) Men, då hade jag inte hört Alexandra Zazzi l-ä-s-a sig igenom sitt manus. Ingen spontanitet där inte.

Suck.

Varför inte en matintresserad, och matkunnig j-o-u-r-n-a-l-i-s-t? Lisa Förare Winbladh vore ju drömmen... Och det är väl tillåtet att drömma?

Morrissey

Helt kort kan sägas att jag känner mig mycket fånig när jag uttalar denna mening (och skriver den):

Morrisseys konsert i Glasgow var mycket bättre än den på Hovet igår kväll.

Det känns fånigt för att det andas så mycket "alltså, jag var uuuuuutomlaaaaands och där var det såååå mycket bättre". Lite bajsnödigt liksom.

Men bättre var det. Och delvis får nog Stockholmspubliken skylla sig själva. Varför är det så få som sjunger eller dansar? De flesta står och blänger med armarna i kors. Så tacka tusan för att Morrissey till slut verkar ledsna på sin egen konsert och struntar i att sjunga verserna.

Dessutom var ljudet på Hovet lika skruttigt som det brukar vara i arenorna runt Globen. Och det förhöjer ju inte stämningen direkt.

Får man?

Jo, jag får gilla det här.

Och om ni misstycker får jag väl skylla på pappa-inflytande.

Var kommer allt ifrån?

Plötsligt, härom veckan, fanns den här låten, med video, i mitt huvud:

http://www.youtube.com/watch?v=8--T-xHc9nQ

(Här griper M in och fixar länken samt förtydligar att det inte var han som hade just den låten i sitt huvud.)

Oense med publiken

Under söndagens föreställning av "I väntan på Godot" kändes det som att en stor del av publiken var där för att titta på Mikael Persbrandt.

Och det är något fint i tanken att folk ena stunden ser "Beck" och i nästa "I väntan på Godot".

Men.

Jag kanske är en dammig kulturkofta som inget förstår.

Men, under en stor del av föreställningen kändes det som att stora delar av publiken såg en helt annan föreställning än jag. De skrattade och skrattade och skrattade. Men inte på samma ställen som jag. De skrattade även när det var sorgligt. Var gång jag blev indragen i Vladimir och Estragons öde började övriga publiken vråla av skratt, och förtrollningen bröts.

Ska jag gå efter publikens reaktioner går det en rak linje mellan Vladimir & Estragon och buskiskungarna Stefan & Krister.

Och det gjorde min egen kväll lite tristare.

Ojsan

Från ett mail nära mig:

...ett fel i recensionen av Jonas Brothers nya skiva. Där nämns bandet My Chemical Brothers, när det i själva verket ska vara My Chemical Romance.

Ett skåp med böcker

Dagens bokutförsäljning på jobbet resulterade i en proppfull hurts.

Jag kan inte riktigt behärska mig när det finns alldeles sprillans böcker att få för nästan inga pengar.

Men dagens inköp får nog stanna i hurtsen till efter flytten. Behöver inte mer kartonginnehåll som det är just nu...

Flytt flytt flytt

Lådor, böcker, blommor, en halv stereo, en dammig lampa, kläder på hängare, kläder utan hängare, hängare utan kläder. Ju mer man försöker få undan, desto mer dyker det upp och värre ser det ut.
Men mest är det faktiskt roligt att flytta. Speciellt att flytta ihop.

Nu tillbaka till lådorna, eller snarare det som borde ligga i icke-existerande lådor.

Godispåse

En mycket bra sak med att

1. flytta
2. ha varit på resa
3. vara en sån som köper roliga/bra/kluriga saker på resor
4. ha lite sämre minne mitt i allt stöket

är att man just mitt i allt stöket har en liten koffert full med saker som man inte får öppna förrän man har flyttat in. I just den här blå väskan ryms en massa roliga saker från när vi var i glasgow, men exakt vad det är vet jag inte förrän nån gång i juli. Som en extra julafton helt enkelt!

Den som hostar ska dö!

Vad är det som får människor, som hostar så mycket att lungorna riskerar att stryka med, att gå på teater?

Hur tänker man, i detta konstant hostande tillstånd, när man besöker "Vildanden" på Stadsteatern eller "Brott och straff" på Backa teater, där det ibland är en poäng att det är tyst?

Om man märker att man förstör för övriga i publiken – varför tar man då inte sitt ansvar och går?

Och om det bara är en ytterst tillfällig hostattack – varför kväver man inte hostan lite försiktigt i stället för att lugnt (och högt) harkla loss slemmet? (Ja, jag menar dig, just dig, bänkgranne på "Quartett"!)

Bergmanfestivalen igen

Vi såg mycket bra, men tydligen var det ändå den därna Viskningar och rop vi skulle gått på. Och sett det här.

Erland goes pop

Tysk teater i all ära – och jag gillade verkligen Aus der Leben der Marionetten – men det som kanske gladde allra mest var Erland Josephson, 86 år på måndag, på popkonsert med Lykke Li och Cocorosie.
Man undrar verkligen vad han tyckte om de unga damernas poporkestrerande. Var han lika entusiastisk som efter Quartett, där han såg väldigt glad ut?

Öl och smörgås

Inför "Aus dem Leben der Marionetten" kunde man anmäla sig till en introduktion med Stina Ekblad. Sagt och gjort. Flera gånger påpekades det då att "ni får öl och smörgås".

Som om det var det som lockade. Och inte Stina Ekblad.

Var det så övriga anmälda hade resonerat?

"Ah, gratis inplastad macka och en Heineken, sign me up! Strunt samma med Stina Ekblad!"

Tysk teater

Sådärja.

Blev visst en liten paus i uppdaterandet.

Där det bland annat konsumerats tysk teater på Dramatens Bergman-festival. Och sammanfattningsvis kan sägas att det inneburit tre helnakna människor på två föreställningar.

...

Kalla mig pryd, men det är något ytterst märkligt med alldeles omotiverad nakenhet på scen. "Aus dem Leben der Marionetten" var bra, men med en liten svacka i mitten. Men en väldigt gripande historia i all sin märklighet.

"Quartett". Mja. Mycket skrik och stora gester, och sedan plötsligt en lönnfet, medelålders man doing a full frontal cirka 3 meter från mitt ansikte.

Det är tydligen en "modern klassiker".