Den som hostar ska dö!

Vad är det som får människor, som hostar så mycket att lungorna riskerar att stryka med, att gå på teater?

Hur tänker man, i detta konstant hostande tillstånd, när man besöker "Vildanden" på Stadsteatern eller "Brott och straff" på Backa teater, där det ibland är en poäng att det är tyst?

Om man märker att man förstör för övriga i publiken – varför tar man då inte sitt ansvar och går?

Och om det bara är en ytterst tillfällig hostattack – varför kväver man inte hostan lite försiktigt i stället för att lugnt (och högt) harkla loss slemmet? (Ja, jag menar dig, just dig, bänkgranne på "Quartett"!)